Min järnstory

Jag har under flertalet år intresserat mig för hälsa och därför regelbundet kontrollerat bl.a. blodvärden. I slutet av 2015 lade jag till ferritin och det blev utdelning direkt. Mitt i prick med ett nära fyrsiffrigt värde. Utredning påbörjades och det konstaterades via DNA-test samt blodprov att jag med största sannolikhet har aktiv hemokromatos.

Därefter har det tagit månader att komma igång med flebotomi (tappa blod) och kompetensen hos landets vårdcentraler i den här frågan, som nyligen fick reda på av myndigheterna att de framgent skall ta hand om hemokromatos-patienter, känns ytterst begränsad. Men men, nu är jag i alla fall igång och kommer vecka ut och vecka in gå och tappas tills dess att ferritin-nivån är kraftigt reducerad.

Givetvis är det med blandade känslor som jag tog emot beskedet om sjukdomen. Många tankar har lagts på att fundera i banor kring vilka andra släktingar som kan tänkas ha det här, hur järninlagringen kan ha påverkat min ungdom negativt, en viss oro kring hur väl jag kommer att svara på behandlingen, hur snabbt återinlagrar jag järnet samt en massa praktiska frågor kring hur mitt liv nu måste förändras (diet, träning etc) och vad hemokromatos verkligen är och vad jag kan göra åt det mer än att tappas på blod.

Det stod ganska snart klart för mig att det finns en hel del man som drabbad faktiskt kan göra för att reducera upptaget, både genom att aktivt välja bort vissa typer av mat, inkludera andra typer av mat samt introducera noga utvalda kosttillskott för att ytterligare begränsa upptag samt stärka upp vävnader som tagit skada av år med alldeles åt skogen för mycket järn. Som sagt, blandade känslor..någonstans är jag dock mycket glad över att ha hittat någon form av förklaring till varför jag utvecklat ett apatiskt förhållningssätt till livet (med allt vad det innebär).

Trötthet, brist på initiativförmåga, nedstämdhet och närliggande betungande tillstånd kan förvisso också uppstå pga andra händelser i livet och det är ett faktum att jag under mina första 30 år på detta klot (oberoende av järnet) har samlat på mig nog med bränsle för att deppa fram till pensionsåldern, ändå någonstans tror och känner jag att kraftig upplagring av järn under många år spelat en betydande roll.

Det är min ambition och min förhoppning att 2016 blir ett behandlande år, att 2017 blir ett läkande år och att 2018 blir det år då jag verkligen är tillbaka på banan i mer eller mindre full kraft och vigör – men livets häcklande ironi lurar alltid runt hörnet och jag tar därför inte ut någon seger i förskott, visst låter det lite deppigt? Nå väl..jag har kliniska bevis på varför 😉