I den hyfsat citerade studien Suppression of iron-regulatory hepcidin by vitamin D läser vi att D-vitamin minsann ger våra redan magra depåer av järnupptagsreglerande hepcidinet på pälsen. Tråkigt när D3-vitaminet är så oerhört viktigt att ha gott om i kroppen…men en närmre titt i studien visar att forskarna använt en annan form av D-vitamin, nämligen D2, samt att man har gett en engångsdos på 100000 IU till deltagarna vilket motsvarade en reduktion på 34% inom 24 timmar.
Vi som varit med i gemet ett tag inser att det är en riktig monsterdosering. Vi pratar Godzilla-proportioner varför studien i sig absolut inte kan säkerställa att intag av D3 i spannet 2000-10 000 IU per dag är olämpligt för oss med hemokromatos…personligen ger jag en icke-medicinsk tumme upp till D3 då det, återigen, är väldigt viktig att inte lida brist på den (solljus är den bästa källan).
Källa:
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24204002
Bara för att försvåra det hela så verkar det som att D-vitamin ökar med minskat järn och minskar när järn ökar, se
https://www.gastrojournal.org/article/S0016-5085(85)80001-9/pdf
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/3838288
Intressant iakttagelse! Tyvärr är studierna rätt gamla, med få deltagare och en och annan gnagar-referens.
Men kan ökningen av 25-OHD (20 ng/ml to 30 ng/ml) efter tappandet bero på att personerna vistades mer utomhus pga mindre trötthet, depression etc? Under vilken årstid skedde majoriteten av tappandet? Givetvis måste seriösa studier ta med sånt i beräkningarna. Hur som haver låter det inte osannolikt att mindre järn > mindre oxidering och som då leder till bättre leverkonvertering.
Jo, men något att ha i bakhuvet i alla fall.