Grundläggande om järn

För snart 300 år sedan lyckades dåtidens vetenskapsmän leda i bevis att järn minsann var en beståndsdel i blodet och en bit in på 1800-talet drogs slutsatsen att personer med bleksot primärt led brist på järn. Så småningom togs de första järntabletterna fram och i början av förra århundradet inledde en rad länder att järnberika vissa livsmedel, primärt mjöl…men hör och häpna, redan 400 år före det att Jesus lämnade sin mammas jungfruliga livmoder och därmed slapp husera i sitt eget gudomliga urin, så lät den persiske läkaren Melanpus fylla soldaternas vinkärl med järn för att giva dem extra styrka!
järnstudier
Fortfarande är brist vanligare än överskott och symptomen är rätt så lika. Hos människor med “normalt” järnupptag finns ca 3-5 gram av detta förträffliga spårämne tillgängligt, i synnerhet hemmahörande i de röda blodkropparna (hemoglobin) men också i betydligt lägre koncentrationer lite varstans i kroppen, te.x. i lever, mjälte, myoglobin. Järnets betydelse i den mänskliga organismen är av livsviktig karaktär och spelar en aktiv roll vid transport av syre i blodet samt vid elektrontransport i cytokromerna. När järnet inte sliter häcken av sig för att få vår vardag att bli drägligare, mellanlagras det bl.a. i ett intracellulärt protein kallat ferritin.

Det är just denna “depåmolekyl” (S-Ferritin) tillsammans med S-Järn (S-Fe), S-Transferrin (S-Järnbindningskapacitet) och transferrinreceptornivån (S-TfR) samt DNA-test (primärt s.k. HFE- mutationsanalys/C282Y) utgör läkarens grundarsenal vid diagnostisering av hemokromatos (en gensjukdom vars intensiva affektion till järn får Usain Bolt att framstå som tämligen långsam). Vidare anses också kontroll utav inflammationsgrad, lever, hjärta och diabetesvärden vara behjälplig. Utöver tidigare redovisade arbetsuppgifter stödjer järnet också ämnesomsättning, kroppslig utveckling, cellfunktion, bildande av olika hormoner und so weiter..

Enligt gängse vetenskap anses försvinnande lite järn tar sig ur kroppen via svett, urin och avföring, istället är det i första hand blödning som får kroppen att förlora järn och detta är orsaken till varför kvinnor så länge de har mens är något mer förskonade från hemokromatos-bieffekter än män (rön som jag som hastigast tagit del av tyder dock på att löpträning, gymträning och simning uppvisar signifikant reduktion av ferritin – ber om att få återkomma!).

Slutligen bör det nämnas att det är peptidhormonet Hepcidin som delvis ansvarar för regleringen av järnets upptag och distribution i kroppen. Hos människor med blodbrist orsakar inflammationsdrivande cytokiner en uppreglering av hepcidin som får järn att lämna blodomloppet och istället söka sig till fastlandet (vävnaderna) vilket rubbar järnets homeostas (jämvikt) – hos oss med hemokromatos är det bl.a. brist på hepcidin som i föranleder våra bekymmer – men detta är inte hela sanningen och ju mer jag gräver desto mer detaljerat förefaller pusslet att vara.