Det är just denna “depåmolekyl” (S-Ferritin) tillsammans med S-Järn (S-Fe), S-Transferrin (S-Järnbindningskapacitet) och transferrinreceptornivån (S-TfR) samt DNA-test (primärt s.k. HFE- mutationsanalys/C282Y) utgör läkarens grundarsenal vid diagnostisering av hemokromatos (en gensjukdom vars intensiva affektion till järn får Usain Bolt att framstå som tämligen långsam). Vidare anses också kontroll utav inflammationsgrad, lever, hjärta och diabetesvärden vara behjälplig. Utöver tidigare redovisade arbetsuppgifter stödjer järnet också ämnesomsättning, kroppslig utveckling, cellfunktion, bildande av olika hormoner und so weiter..
Enligt gängse vetenskap anses försvinnande lite järn tar sig ur kroppen via svett, urin och avföring, istället är det i första hand blödning som får kroppen att förlora järn och detta är orsaken till varför kvinnor så länge de har mens är något mer förskonade från hemokromatos-bieffekter än män (rön som jag som hastigast tagit del av tyder dock på att löpträning, gymträning och simning uppvisar signifikant reduktion av ferritin – ber om att få återkomma!).
Slutligen bör det nämnas att det är peptidhormonet Hepcidin som delvis ansvarar för regleringen av järnets upptag och distribution i kroppen. Hos människor med blodbrist orsakar inflammationsdrivande cytokiner en uppreglering av hepcidin som får järn att lämna blodomloppet och istället söka sig till fastlandet (vävnaderna) vilket rubbar järnets homeostas (jämvikt) – hos oss med hemokromatos är det bl.a. brist på hepcidin som i föranleder våra bekymmer – men detta är inte hela sanningen och ju mer jag gräver desto mer detaljerat förefaller pusslet att vara.